Blogg

”Det svåra med skrivandet är att det liksom inte är något yrke. Inga fasta löner, ingen säkerhet. Själv satt jag på redaktionen tills jag var över 40 år och till sist vågade friställa mig.
Så jag tycker att det är säkrast att ha ett jobb och sedan på fritid syssla med skrivandet. Tills man ser hur det går”.

Sveriges mesta författare Per Anders Fogelström berättar om skrivandets tveksamheter och vånda innan han tog steget fullt ut som heltidsförfattare.

Och han visade upp en beundransvärd lojalitet och produktivitet in i det sista.

Många litterära samtal finns nu att hämta från en unik brevväxling mellan Fogelström och en ung bokintresserad göteborgsflicka. Ett brevskrivande som pågick i hela trettio år.

Per Anders Fogelström (PAF) och Ullabeth Karlsson skrev till varandra om skrivandets konst, om det vardagliga livet.

Det hela började 1968. Då var Ullabeth en litteraturintresserad trettonåring som läste vuxenböcker och Fogelström femtioett år.
-Jag läste Mina drömmars stad och blev lite uppbragd över att någon annan, låt vara i en annan stad, hade kommit på samma tanke att skapa karaktärer från ett annat århundrade och skriva om dem. Jag hade nämligen långt tidigare påbörjat min egen tidsberättelse om en liten pojke i artonhundratalets Göteborg.
-Jag skickade brevet på våren 1968 och svaret kom när jag var på konfirmandläger i Bohuslän. Så min pappa eftersände brevet dit.

Ullabeth ville bli journalist och hade skrivardrömmar. I det första svarsbrevet önskade PAF henne lycka till i det egna skrivandet och berättade samtidigt att femte och sista delen i hans Stockholmsserie var att vänta till hösten.

Ullabeth tog en annan väg än journalistiken. Efter socionomexamen kom hon till Kriminalvården och blev kvar där hela arbetslivet.
-Till min stora glädje, jag har alltid tyckt så mycket om mitt arbete.

Hon hade ett genuint intresse för historia och det resulterade så småningom i guideuppdrag för Göteborgs Guideklubb. Skrivarintresset hölls vid liv som ensamredaktör för klubbtidningen i flera decennier.

I januari 1970 lade Fogelström bort titlarna och blev du med Ullabeth.

Här några ”avslöjanden” från Fogelströms författarvärld och vardagsliv under en trettioårig brevväxling:

1976-08-23:
PAF och Ullabeth hade träffats och han avslöjar att han egentligen är ganska blyg.
Hålla föredrag etc oroar mig inte alls och inte att skriva brev heller. Eller att avslöja mig själv i böcker. Men s.a.s öga mot öga knyter det sig, åtminstone när jag möter någon första, andra gången.

1979-08-27
Fogelström om att inte ge upp skrivandet: Om du känner lust att skriva, så gör det. Jag tror att det är bara genom att skriva- om och om igen, som man så småningom når resultat. I femton år skrev jag för ”skrivbordslådan”, sådant som man nu är tacksam för att det inte blev publicerat.

1980-07-14
PAF har varit ”borta från världen” en längre tid. Har levt i 1700-talets Stockholm med en roman om de första industriarbetarna (klädesfabrikanterna i Barnängen).
Det är rena upptäcksfärden i arkiv och bibliotek och dammiga luntor.
1700-talet är nog vårt mest förljugna och lögn-romantiserade århundrade.

Och turistbussarna kommer i massor och stannar utanför bostaden på Fjällgatan.

1981-07-30
PAF tycker att det är roligt att få brev från Ullabeth.
Breven har alltid känts som ”friska fläktar”.

1982-09-16
PAF fyllde 65 i augusti och säger sig kanske ha varit lite skärrad över att bli ”ålderspensionär”.
Han får det här året det första barnbarnet, en flicka Tove.

1982-11-29
PAF i slutspurten med Stockholms gatunamn- ett arbete som tagit åtta år. Läser korrektur nästan både dag och natt. Men ger sig ändå tid att skriva till Ullabeth.

1988 i april
PAF faller för 70-årsgränsen i Samfundet St Eriks styrelse. Ny roman, 10 timmars arbetsdag och han glömmer att både äta och sova och allt annat.
Det är nog ett underligt jobb man har. Hustrun och vänner är lyckliga pensionärer med gott om tid för hobbyverksamhet och trevlig samvaro. Och jag sitter här som en inrökt mumie.

1989-03-06
Pressen en ständig plåga. Bland annat därför hade PAF hemligt telefonnummer.
Nyligen gjorde Expressen en intervju med mig som skulle handla om mitt skrivande, men mest behandlade mitt rökande. Jag ville inte röka på bild-det retar ju folk-men de ville ha en bild för ”privat bruk”. Ack ja där satt jag och blossade över hela sidans bredd.
1990 till hösten ger han sig på något ”så dumdristigt som att sluta röka – efter mer än 50 år som storrökare.
1992-04-02
Tack för ditt brev! Ja, tiden bara försvinner – och fortare går det för varje år. F.n. har jag varit i full gång en tid, hållit föredrag, skrivit, demonstrerat mot nedläggandet av biblioteken etc. Sedan jag avslutat mitt liv som storrökare går det nog lite lättare att hålla igång.

1994-07-28
PAF lämnade boken ”Stockholmiana” i början av juli.
Och när jag lämnat boken fick vi inbrott här, ett helt vansinnigt sådant. För att inte gå frivilligt ner till polisen hoppade tjuven ut genom ett fönster 2 tr upp, med en viskyflaska i näven, min kamera kring halsen och en del papper och annat oanvändbart skräp i fickorna. Han bröt foten och togs, två medhjälpare också…Vi själva var borta. Inget av värde försvann.

1994-12-21
Meddelar PAFs hustru Sara att Per Anders är på sjukhus där han blir kvar tre och en halv månad.

1995-04-10
Innan jag ramlade ihop hann jag lämna manus på en bok ”Ur det försvunna” som ska komma i höst. Ingen roman, men något om Stockholms utveckling.

1996 i december
Besökte Bonniers ”julglöggsträff” för författare häromdagen, men nästan alla jämnåriga tycks vara borta nu…sedan kom färdtjänsten och rullade hem mig och min rullstol.

1997 i juni – sista brevet från Per Anders
Tack för brev. Svaret har dröjt, jag har varit ganska utslagen en tid. Drabbades av hjärnblödning, blev delvis förlamad, sitter i rullstol f.n. Försöker ändå arbeta litet men det går förtvivlat sakta. (hoppas att handstilen går att läsa, den drabbades också)
Men det ska väl-fast sakta-bli något bättre.
Många hälsningar från Per Anders

Den 23 juni 1998 meddelar Sara Fogelström i brev till Ullabeth att Per Anders gick bort tidigt midsommardagens morgon på Södersjukhuset.
Ullabeth skrev sitt sista brev till Per Anders bara någon vecka innan han dog. Men Per Anders hade inte orkat svara.

-Jag minns så väl nyhetssändningen på kvällen när man sade att han gått bort. Jag satt där och kände plötsligt att tårarna rann rakt ner längs kinderna.
Säger Ullabeth.

Vad har den här långa brevväxlingen med en av Sveriges största författare betytt för dig?
-Det är svårt att svara på. Jag har aldrig tänkt i de banorna. Han blev min brevvän och under alla år skrev vi till varandra om stort och smått i livet och vardagen.
-Det största är ju att han tog sin tid att upprätthålla denna kontakt, framförallt de första åren innan vi hade etablerat vår brevväxling.

GEORG HAHNE